Television (tv)

Television eller TV (även teve) är ett system inom telekommunikation för att på avstånd skicka ljud och rörliga bilder till en mottagare. Numera betecknar termen även mediet ("att titta på TV") eller för att beskriva tekniska lösningar som tillhör något av de olika TV-systemen. Systemet för att sända bilder har funnits kommersiellt sedan 1930-talet och har fått stor spridning världen över. Sedan andra tekniska lösningar såsom VHS, DVD och Blu-ray Disc kommit, har TV-apparaten inte bara mottagit material utan även använts för att visa inspelat material.

Namnet

Ordet "television" är en sammanslagning av två ord med skilda härledningar. Tele- är grekiska för "lång" medan vision kommer från latin visio, "syn" (jämför danskans och norskans ord "fjernsyn" och tyskans "Fernsehen").

Historik

Tysk TV-kamera kallad "olympia-kanonen" frånOlympiska spelen i Berlin 1936.

Tysken Karl Fredinand Braun kom med idéer om TV redan på 1800-talet. Det första halvmekaniska analoga systemet demonstrerades första gången1925 av John Logie Baird. En hel del andra system uppfanns efterhand, men Bairds var det mest vanliga. "Mirror Drum" bestod av en snurra med vinklade speglar som roterade snabbt. Ett annat system använder en roterande spegel med flera sidor (4, 6, 8 och så vidare) och ett antal vinklade speglar bakom. Detta system kan visa mycket högupplösta (jämfört med Nipkowskivan) bilder på flera hundra linjer. Faktum är att laserskrivare använder ett liknande system med en roterande mångsidig spegel. Ett helt elektroniskt system demonstrerades av Philo Taylor Farnsworth hösten 1927. De första regelbundna tv-sändningarna ägde rum den 11 maj 1928 i New York,^[1] och den första transatlantiska TV-sändningen samma år, med Bairds mekaniska system. Då användes kort- och mellanvågsbanden, där vågorna kan studsa mot jonosfären, utan att man behöver använda en satellit.

De första TV-apparaterna var radioapparater med en TV-enhet bestående av ett neonrör och en snurrande skiva (nipkowskiva) som kunde visa en bild i rödskala stor som ett frimärke. Det fanns även andra tekniker för att överföra bilder, till exempel en snurra med vinklade speglar som roterade snabbt. De första högupplösta sändningarna skedde i Tyskland i mars 1935, men var bara tillgängliga i 22 offentliga TV-tittningsrum. Systemet hade 180 linjer, som gav en mycket högupplöst bild jämfört med Storbritanniens 30-linjerssystem. En av de första större sändningarna var Olympiska spelen i Berlin 1936. TV ökade dramatiskt efter andra världskriget. Färg-TV kom i USA 1953, via CBS. Den amerikanska regeringen godkände färg-TV-systemet CBS utvecklat, men när Radio Corporation of America (RCA) kom med ett system som tillät visning av färg-TV-sändningar i svartvitt på en svartvit-TV frångick CBS sitt förslag och anpassade sig till det nya.

Tekniken bakom television

Moderna studio-kameror 2007

Telefunken – TV-mottagare från 1937

Stig Lindbergs "Lumavision LT 104", 1959

Utbud av TV-mottagare, november 2009

TV-kamera

En TV-kamera eller elektronisk kamera är en kamera som på elektronisk väg upptar rörliga bilder som sedan sänds direkt till en TV-mottagare eller som lagras på olika medier som magnetband, DVD eller hårddisk. TV-kameran används professionellt huvudsakligen av TV-bolag och kan ses som en föregångare till videokameran. TV-kamerans grundläggande princip går tillbaka till Nipkowskivan som patenterades 1883 av den tyske ingenjören Paul Nipkow. Nipkows mekaniska princip förbättrades 1925 av skotten John Logie Baird. Bättre bilder med högre upplösning blev först möjliga med hjälp avkatodstråleröret ikonoscop som Vladimir Zworykin patentansökte 1923. Med hjälp av denna världens första TV-kamera i provdrift gjordes 1933 TV-sändningar från Empire State Building med en bildupplösning av 240 linjer.

Moderna TV-kameror för färgproduktioner innehåller en eller flera sensorer som omvandlar bilden till en videosignal. En vanlig sensortyp är CCD (Chare-Couples Device). I kameror för professionellt bruk delas ljuset upp på tre olika sensorer för rött, grönt och blått ljus. Ljudet upptas separat, på så vis kan bild- och ljudsignalen efterbehandlas separat. Dagens TV-kamera håller HD-kvalitet med en bildupplösning upp till 1920x1080 bildpunkter mot tidigare 768x576 bildpunkter.

Bildåtergivning

TV-bilden kan återges med flera olika tekniska hjälpmedel.

Innan de platta TV-apparaterna gjorde sitt intåg användes katodstrålerör vilket består av en elektronkanon som skjuter elektroner mot en bildskärm som avger ljus när det träffas av dessa. Elektronstrålen sveper över skärmen uppifrån och ner och ritar på så sätt upp en bild. Detta sker 50 (EIA/NTSC 60) gånger per sekund vilket räcker för att ögat skall uppfatta bilden som flimmerfri. Man använder en teknik kallad radsprång (interlace) vilket innebär att två delbilder ritas upp med en inbördes förskjutning av en linje. Varje delbild innehåller 288 linjer vilket totalt ger 576 linjer per helbild, därav uttrycket 576i som används vid jämförelser mellan olika TV-system.

För att återge färg är ytan försedd med röda, gröna och blå punkter arrangerade i grupper om tre men med sådan inbördes placering att hela bildskärmen är täckt. Det finns då tre elektronkanoner i bildröret, en för varje färg. Om elektronerna från den "blå" kanonen träffar en blå punkt lyser den bildpunkten. Om en röd, en blå och en grön punkt intill varandra lyser med en viss ljusstyrka uppfattar ögat det som vitt. Genom att blanda de tre färgerna kan de flesta färger återges. Detta kallas additiv färgblandning.

En TV-kanal består av bild och ljud i form av elektroniska signaler vilka sänds ut på en radiofrekvens. När man väljer kanal på sin TV så väljer man den frekvens man vill ta emot och omvandlar denna till signaler som får styra elektronkanonen och högtalarna.

Numera är "platt-TV" det vanligaste, det vill säga TV-mottagare där bilden istället återges med LCD eller plasma-teknik, och bildskärmen är betydligt tunnare. Nya tekniska lösningar, till exempel OLED, lovar att kunna skapa ännu tunnare bildskärmar.

Även projektionsteknik kan användas för att återge bilden, antingen som "front-projektion", där bilden projiceras på en särskild projektionsduk eller annan valfri yta; eller med "bak-projektion", där projektor och duk ofta är inbyggda i ett skåp.